Wilsons sjukdom
Wilsons sjukdom beror på en avvikelse i kopparutsöndringen som gör att koppar lagras i kroppen. Om sjukdomen inte behandlas leder den till livshotande skador på lever och hjärna (hepatolentikulär degeneration).
Sjukdomen beskrevs första gången 1912 av den skotske neurologen S A Kinnier Wilson. Han noterade att den drabbade unga personer och att den gav upphov till rörelsestörningar, beroende på förändringar av nervcellskärnor centralt i hjärnan (i de basala ganglierna) samt leverskada (levercirros). Wilson drog slutsatsen att något ”gift” orsakade båda skadorna. Detta ”gift” visade sig senare vara koppar.
Sjukdomen förekommer i samma utsträckning i alla befolkningsgrupper. Internationellt uppges att den finns hos cirka 30 personer per miljon invånare, och antalet personer som nyinsjuknar beräknas till knappt 1 per miljon invånare och år. Det finns inga uppgifter om det exakta antalet personer med Wilsons sjukdom i Sverige, men sannolikt rör det sig om cirka 50 personer. Det låga antalet kan delvis förklaras av att diagnosen ofta förbises.
Kroppen tillförs det koppar den behöver via vatten och föda. Överskottet utsöndras via levern till gallan och vidare ut med avföringen. Vid Wilsons sjukdom är kopparomsättningen störd och överskottet utsöndras inte på ett normalt sätt. Koppar lagras i stället i levercellerna och/eller förs med blodet till hjärnan eller andra organ.
Avvikelsen i kopparutsöndringen beror på en skada (mutation) i arvsanlaget (genen) ATP7B som styr tillverkningen av ett leverenzym. Detta enzym svarar för kroppens koppartransporter. Dels ska koppar byggas in i äggviteämnet ceruloplasmin som sedan förs med blodcirkulationen till de organ där koppar behövs, dels ska överskottet av koppar transporteras ut ur levercellerna för utsöndring via gallan med avföringen. När bildningen av enzymet är störd på grund av den skadade genen uppstår ett överskott av koppar i kroppen.
Den skadade genen finns på kromosom 13. Många olika förändringar i genen ger upphov till sjukdomen och hittills har cirka 200 olika mutationer i Wilsongenen påvisats.
Wilsons sjukdom ärvs autosomalt recessivt. Vid autosomalt recessiv nedärvning är båda föräldrarna friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men bärare av den skadade genen.
Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom, som alltså har två skadade gener, får barn med en person som inte är bärare av den skadade genen ärver samtliga barn den skadade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom får barn med en bärare av den skadade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den skadade genen.
De första tecknen på Wilsons sjukdom kan vara leversjukdom, neurologiska och psykiska symtom, var för sig eller i kombination och av varierande svårighetsgrad. Sjukdomen kan därför vara svår att upptäcka och förbises ofta i tidiga skeden. Det finns beskrivningar av patienter som insjuknat så tidigt som i 3-årsåldern och så sent som efter 60, men vanligtvis visar sig symtomen mellan 5 och 40 års ålder. I de lägsta åldrarna börjar sjukdomen ofta som akut leversjukdom och blodbrist.
När utsöndringen via gallan och avföringen inte fungerar normalt lagras koppar i levern. Symtomen från levern kan vara mycket varierande och innefatta allt ifrån lätt avvikande leverfunktion till kronisk leversjukdom med levercirros. Överskottet av koppar kan också ge snabbt förlöpande leverinflammation (hepatit) med gulsot, där utgången är dödlig.
Koppar som ansamlas i hjärnan ger neurologiska och psykiska symtom. Ofta är det så sjukdomen upptäcks i tonåren eller i vuxen ålder hos personer som tidigare varit besvärsfria. De neurologiska symtomen kan visa sig som stelhet i kroppen, stel mimik, tal- och skrivsvårigheter och gångproblem. Rörelsestörningar förekommer också, till exempel skakningar (tremor), svårigheter att samordna rörelser, ofrivilliga rörelser och epilepsiliknande kramper. Många får också ökad salivavsöndring och problem med att tugga och svälja.
De psykiska symtomen varierar. De kan innefatta personlighetsförändringar, koncentrationssvårigheter eller inlärnings- och minnesproblem. Ångestsymtom och depression förekommer också samt, i enstaka fall, psykos.
För att ställa diagnos analyseras den totala kopparhalten i blodet och dessutom mäts koncentrationen av det koppartransporterande ämnet ceruloplasmin. Båda dessa värden är i allmänhet låga vid Wilsons sjukdom, medan halten av fritt koppar (koppar som inte ingår i ceruloplasmin) brukar vara hög. Den låga ceruloplasminnivån förklaras av att kopparfattigt ceruloplasmin sönderfaller snabbare än det kopparhaltiga ceruloplasmin som normalt förekommer.
Andra tecken på sjukdomen är att kopparhalten i urinen och/eller i prov på levervävnad (leverbiopsi) är hög. I ett så kallat provokationstest får patienten något av de kopparbindande preparaten penicillamin eller trien (kopparkelater). Eftersom dessa läkemedel ökar utsöndringen av koppar i urinen vid Wilsons sjukdom kan testet vara värdefullt för att ställa diagnos. Kopparinlagring i form av en pigmenterad ring i kanten på ögats hornhinna, så kallad Kayser-Fleischerring, ses oftast vid neurologiska symtom men är inte lika vanlig hos dem som enbart har symtom från levern. Synen påverkas inte.
Radiokopparbelastning är en annan undersökning. Kopparhalten i blodet mäts då under ett par dygn sedan man fått dricka radioaktivt koppar. Resultatet visar om man är frisk eller sjuk, men undersökningen är inte tillräckligt känslig för att urskilja om man är bärare av en skadad gen.
Gendiagnostik med kartläggning av de sjukdomsframkallande mutationerna finns tillgänglig vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och är det säkraste sättet att i dag säkerställa diagnosen. Nära släktingar (även kusiner) bör utredas för att få reda på om de är bärare av den skadade genen eller om de har Wilsons sjukdom.
(Utdrag från Socialstyrelsens register över ovanliga diagnoser)
Sjukdomen beskrevs första gången 1912 av den skotske neurologen S A Kinnier Wilson. Han noterade att den drabbade unga personer och att den gav upphov till rörelsestörningar, beroende på förändringar av nervcellskärnor centralt i hjärnan (i de basala ganglierna) samt leverskada (levercirros). Wilson drog slutsatsen att något ”gift” orsakade båda skadorna. Detta ”gift” visade sig senare vara koppar.
Sjukdomen förekommer i samma utsträckning i alla befolkningsgrupper. Internationellt uppges att den finns hos cirka 30 personer per miljon invånare, och antalet personer som nyinsjuknar beräknas till knappt 1 per miljon invånare och år. Det finns inga uppgifter om det exakta antalet personer med Wilsons sjukdom i Sverige, men sannolikt rör det sig om cirka 50 personer. Det låga antalet kan delvis förklaras av att diagnosen ofta förbises.
Kroppen tillförs det koppar den behöver via vatten och föda. Överskottet utsöndras via levern till gallan och vidare ut med avföringen. Vid Wilsons sjukdom är kopparomsättningen störd och överskottet utsöndras inte på ett normalt sätt. Koppar lagras i stället i levercellerna och/eller förs med blodet till hjärnan eller andra organ.
Avvikelsen i kopparutsöndringen beror på en skada (mutation) i arvsanlaget (genen) ATP7B som styr tillverkningen av ett leverenzym. Detta enzym svarar för kroppens koppartransporter. Dels ska koppar byggas in i äggviteämnet ceruloplasmin som sedan förs med blodcirkulationen till de organ där koppar behövs, dels ska överskottet av koppar transporteras ut ur levercellerna för utsöndring via gallan med avföringen. När bildningen av enzymet är störd på grund av den skadade genen uppstår ett överskott av koppar i kroppen.
Den skadade genen finns på kromosom 13. Många olika förändringar i genen ger upphov till sjukdomen och hittills har cirka 200 olika mutationer i Wilsongenen påvisats.
Wilsons sjukdom ärvs autosomalt recessivt. Vid autosomalt recessiv nedärvning är båda föräldrarna friska bärare av en skadad (muterad) gen. Vid varje graviditet med samma föräldrar finns 25 procents risk att barnet får sjukdomen. I 25 procent av fallen får barnet inte sjukdomen och blir inte heller bärare av den skadade genen. I 50 procent av fallen får barnet den skadade genen i enkel uppsättning och blir liksom föräldrarna friskt men bärare av den skadade genen.
Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom, som alltså har två skadade gener, får barn med en person som inte är bärare av den skadade genen ärver samtliga barn den skadade genen men får inte sjukdomen. Om en person med en autosomalt recessiv sjukdom får barn med en bärare av den skadade genen i enkel uppsättning är det 50 procents risk att barnet får sjukdomen och i 50 procent av fallen blir barnet frisk bärare av den skadade genen.
De första tecknen på Wilsons sjukdom kan vara leversjukdom, neurologiska och psykiska symtom, var för sig eller i kombination och av varierande svårighetsgrad. Sjukdomen kan därför vara svår att upptäcka och förbises ofta i tidiga skeden. Det finns beskrivningar av patienter som insjuknat så tidigt som i 3-årsåldern och så sent som efter 60, men vanligtvis visar sig symtomen mellan 5 och 40 års ålder. I de lägsta åldrarna börjar sjukdomen ofta som akut leversjukdom och blodbrist.
När utsöndringen via gallan och avföringen inte fungerar normalt lagras koppar i levern. Symtomen från levern kan vara mycket varierande och innefatta allt ifrån lätt avvikande leverfunktion till kronisk leversjukdom med levercirros. Överskottet av koppar kan också ge snabbt förlöpande leverinflammation (hepatit) med gulsot, där utgången är dödlig.
Koppar som ansamlas i hjärnan ger neurologiska och psykiska symtom. Ofta är det så sjukdomen upptäcks i tonåren eller i vuxen ålder hos personer som tidigare varit besvärsfria. De neurologiska symtomen kan visa sig som stelhet i kroppen, stel mimik, tal- och skrivsvårigheter och gångproblem. Rörelsestörningar förekommer också, till exempel skakningar (tremor), svårigheter att samordna rörelser, ofrivilliga rörelser och epilepsiliknande kramper. Många får också ökad salivavsöndring och problem med att tugga och svälja.
De psykiska symtomen varierar. De kan innefatta personlighetsförändringar, koncentrationssvårigheter eller inlärnings- och minnesproblem. Ångestsymtom och depression förekommer också samt, i enstaka fall, psykos.
För att ställa diagnos analyseras den totala kopparhalten i blodet och dessutom mäts koncentrationen av det koppartransporterande ämnet ceruloplasmin. Båda dessa värden är i allmänhet låga vid Wilsons sjukdom, medan halten av fritt koppar (koppar som inte ingår i ceruloplasmin) brukar vara hög. Den låga ceruloplasminnivån förklaras av att kopparfattigt ceruloplasmin sönderfaller snabbare än det kopparhaltiga ceruloplasmin som normalt förekommer.
Andra tecken på sjukdomen är att kopparhalten i urinen och/eller i prov på levervävnad (leverbiopsi) är hög. I ett så kallat provokationstest får patienten något av de kopparbindande preparaten penicillamin eller trien (kopparkelater). Eftersom dessa läkemedel ökar utsöndringen av koppar i urinen vid Wilsons sjukdom kan testet vara värdefullt för att ställa diagnos. Kopparinlagring i form av en pigmenterad ring i kanten på ögats hornhinna, så kallad Kayser-Fleischerring, ses oftast vid neurologiska symtom men är inte lika vanlig hos dem som enbart har symtom från levern. Synen påverkas inte.
Radiokopparbelastning är en annan undersökning. Kopparhalten i blodet mäts då under ett par dygn sedan man fått dricka radioaktivt koppar. Resultatet visar om man är frisk eller sjuk, men undersökningen är inte tillräckligt känslig för att urskilja om man är bärare av en skadad gen.
Gendiagnostik med kartläggning av de sjukdomsframkallande mutationerna finns tillgänglig vid Akademiska sjukhuset i Uppsala och är det säkraste sättet att i dag säkerställa diagnosen. Nära släktingar (även kusiner) bör utredas för att få reda på om de är bärare av den skadade genen eller om de har Wilsons sjukdom.
(Utdrag från Socialstyrelsens register över ovanliga diagnoser)
Kommentarer
Trackback
