Koppar är ett viktigt essentiellt näringsämne som spelar en avgörande roll för de flesta levande organismer på jorden. Hos människan tycks den fram för allt spela en viktig roll

i det antioxidativa skyddet mot fri radikalbelastning, i den antiinflammatoriska processen

Och som en faktor i omsättningen av hemoglobinet. Den gängse uppfattningen är att det genomsnittliga dagsbehovet hos människan ligger runt 1-2 mg. En vuxen människa bär på

ca 60-120 mg koppar varav det mesta finns upplagrat i levern, njurarna, röda blodkroppar och hjärnan.

Ett tveeggat svärd

Koppar är ett av våra viktigaste grundämnen som emellertid kan fungera som ett tveeggat svärd. Människan behöver små mängder koppar men däremot kan inte enbart en kraftig överexponering ha ödesdiger verkan utan det tycks som även måttlig långvarig överkonsumtion kan ge besvärliga bieffekter. De flesta människor med normala funktioner i matsmältningssystemet har förmågan att via ett specifikt äggviteämne, ceruloplasmin, hantera under en tid förhöjd kopparexponering. När emellertid produktionen av ceruloplasmin av olika anledningar minskar och vår förmåga att ta hand om kopparöverskottet reduceras kan en serie av både mentala och fysiska degenerationsprocesser se dagens ljus.

Den mänskliga kopparmetabolismen

Människan är tillsammans med svinet ett av de få däggdjur som av olika anledningar har förmågan att hantera förhöjd kopparexponering. Inom jordbruket är problem med koppar-toxicitet förvånansvärt vanligt. Får är särdeles känsliga för kopparexponering och det har förekommit fall där hela fårbestånd i enskilda jordbruksfastigheter har utraderats på grund av att dessa av misstag har utfodrats med kopparberikad fodertillskott.

Hos människan är förmågan att absorbera, omsätta och utsöndra koppar beroende av ett pecifikt enzym, ATP7A, som styr kroppens bindningsförmåga av koppar. Upptaget av koppar äger rum i huvudsak i tunntarmen vari det binds till ett specifikt protein (CMT-1) som fraktar det vidare till levern. I levern skall sedan ATP7A under normala omständigheter aktivera den process som krävs för att koppar sålunda skall bindas till ceruloplasmin och därigenom nå dit det hör hemma. Om emellertid dessa omständigheter störs av olika anledningar så kan halten av s.k. fri koppar öka samtidigt som koppar heller inte når sina respektive målområden.

Störningar av kopparmetabolismen

Ett av de mest kända exempel på en störd kopparmetabolism är ett sjukdomstillstånd kallad Wilsons sjukdom (Wilsons disease) vilket är relaterat till en genetiskt betingad skada vilket medför en nedsatt eller obefintlig produktionsförmåga av ATP7A. När bildningen av enzymet är störd uppstår ett överskott av koppar i kroppen. Den kan helt enkelt inte utsöndra överskottet via den naturliga vägen, via galla och avföring, utan koppar börjar istället att långtidslagras i levern och njurarna.

De primära effekterna av koppartoxicitet syns framförallt i matsmältningssystemet vari både lever och njurar exponeras för en kraftig toxisk stress. Vidare tycks bakteriefloran i tarmen reduceras kraftigt. Symptomen från levern kan vara mycket varierande och innefatta allt ifrån lätt avvikande leverfunktion till kronisk leversjukdom med levercirros. Överskottet av koppar kan också ge leverinflammation (hepatit) med gulsot, där utgången är dödlig. När leverns lagringsförmåga av koppar är uttömd sker så småningom en utsöndring av koppar i ämnesomsättningen vari detta delvis kan upplagras i benväven men kan också i värsta fall i hjärnan. Det är inte otänkbart att koppar kan med hjälp av transportproteinet albumin tränga igenom en uppluckrad blodhjärnbarriär och påverka de basala ganglierna i hjärnan vilket därpå ger efterverkningar både i det centrala nervsystemet och det endokrina systemet. Vi vet att blodhjärnbarriären, vars funktion är att skydda de känsliga organen i hjärnan, kan påverkas av kraftiga traumatillstånd av både mental och fysisk karaktär. Det finns även studier som pekar på ett samband mellan exponering av strålning från mobiltelefoner

och ökad läckage av albumin genom blodhjärnbarriären. Det kan vara hypotetiskt möjligt att albumin bär med sig koppar in i hjärnan under dylika omständigheter.

Koppar som åker snålskjuts genom blodhjärnbarriären kan ansamlas i de basala ganglierna i hjärnan och kan sannolikt precis som många andra metaller påverka den för det endokrina systemet reglerande kommunikationen mellan hypothalamus och hypofysen. Eftersom detta är generalen i det endokrina systemet så kan exempelvis sköldkörtelns, bisköldkörtelns, binjurararnas, bukspottkörtelns och könskörtlarnas arbetsförmåga påverkas. Likaså kan vi även se en påverkan på det centrala nervsystemet.  De neurologiska symptomen kan visa sig som stelhet i kroppen, stel mimik, tal- och skrivsvårigheter och gångproblem. Rörelsestörningar kan också förekomma, till exempel skakningar (tremor), svårigheter att samordna rörelser, ofrivilliga rörelser och epilepsiliknande kramper. Många får också ökad salivavsöndring och problem med att tugga och svälja.

De psykiska symptomen kan variera. De kan innefatta personlighetsförändringar, koncentrationssvårigheter eller inlärnings- och minnesproblem. Ångestsymptom, självmords-tankar och depression förekommer också samt, i enstaka fall, psykoser.

Koppar har en antagonistisk (motståndare) relation till ett antal olika mikronäringsämnen vari fram för allt zink är en huvudantagonist. Detta innebär att en följdeverkning av koppar-toxicitet blir också drastiskt sjunkande zinkvärden i kroppen. Zink är en av våra viktigaste essentiella mineraler som bland annat spelar en viktig roll för kroppens förmåga att tillverka vita blodkroppar (immunförsvarets elittrupper). Låga zinkvärden leder därmed till ett reducerat immunförsvar vilket i sin tur medför en ökad känslighet för olika typer av infektioner, bakterie- och virusangrepp och inte minst sannolikt en ökad risk för utveckling av cancerogena celler.

Elöverkänslighet och koppartoxicitet?

Koppar har en specifik egenskap vilket också gör den intressant för människan. Det är dess unika el- och värmeledande egenskaper. Toxiska metaller som exempelvis kadmium och bly har långt ifrån dessa egenskaper. Koppar har bland annat mer än 50 gånger högre elledande egenskaper än kvicksilver. Det är endast rent silver som har högre egenskaper men om man däremot blandar lite beryllium med koppar så ökar markant materialets elledande egenskaper.

Detta är en anledning till att just legeringsmaterialet berylliumkoppar (97% koppar och 3% beryllium) används i växande omfattning av industrin vid produktion av allt ifrån datorer och mobiltelefoner till musikinstrument och belysning. Sverige har faktiskt en gång i världen haft Europas största berylliumfyndighet, Fältspatsgruvan, 12 km norr om Köping. Mellan åren 1890 och 1940 bröt man här 25 ton mineral med grundämnet beryllium i.

Det är just kopparmetallens värme- och elledande egenskaper som gör den så intressant vad avser utvecklingen av elöverkänslighet hos människan. Kan det finnas ett samband mellan elöverkänsligheten och metabolisk koppartoxicitet? Ett flertal tecken kan peka i denna riktning. Dels kan vi se att ett antal klassiska symptombilder hos elöverkänsliga är väldigt likartade de vi kan se exempelvis hos de som har Wilsons sjukdom, generell koppartoxicitet och därtill kopplade indikationer på zinkbrister. Likaså är kopparmetallens naturliga egenskaper en intressant faktor. För att en människa skall symptommässigt reagera på ett yttre stimuli i form av elektromagnetisk strålning behövs en biokemiskt anpassad konstitution.

Vi ser idag ett växande antal människor med utvecklad elöverkänslighet. Detta kan givetvis härledas till en ständigt ökande grad av elektromagnetisk exponering. Därmed uppkommer ett illavarslande scenario: när rinner bägaren över? Koppar är inte enbart toxisk utan den behövs i liten omfattning för att kroppen skall fungera. Detta innebär att med en ständigt ökande grad av elektromagnetisk exponering kommer kanske även de människor som idag har acceptabla nivåer av koppar i kroppen att börja utveckla symptom på elöverkänslighet.

Kopparexponeringen

Dilemmat med koppar är att det finns i allt vi äter och även i det vatten vi tillförs dagligen. Det tycks också vara mer en regel än ett undantag att det finns i de kosttillskott som vi stoppar i oss dagligen. Emellertid kan man i samband med misstänkt koppartoxicitet undvika till en viss del specifikt koppartät föda. Industriellt producerad fläskkött kan innehålla höga mängder med koppar. Bakgrunden är att kopparinnehållande fodertillskott används i stor omfattning för att få grisarna att växa lite snabbare och bli en aningen tyngre. Likaså finns det relativt

mycket koppar i vin, whiskey, skaldjur och inälvsmat.

Risken för kopparexponering kan också vara högre i trafiktäta områden eftersom material i bromsbeläggningar i bilar innehåller koppar som frisätts vid varje inbromsningstillfälle. Det har även visat sig att koppartätheten i markområden är högre i storstadsregionerna. Exempelvis är Stockholm inringad av den s.k. Kopparhalvmånen som går i en 50-100 km bred ring runt huvudstaden. Grundorsaken är troligen historiska spår av luftföroreningar från vägtrafik och industri.

Berylliumkoppar används i stor omfattning som ett härdningsmedel i olika vardagsverktyg vilket innebär att vi med stor sannolikhet kan hitta det i våra köksbestick. Likaså har koppar använts som ett tillsatsmedel i amalgamfyllningar.

Kopparavgiftning

I samband med kraftig lång- eller kortvarig kopparexponering kan det vara av vikt att skydda fram för allt kroppens avgiftningsorgan. I detta avseende kan vi ha nytta av medicinalväxter som exempelvis Mariatistel, Gurkmeja och Chansa Piedra vilka har intressant leverskyddande egenskaper. Njurarna kan i sin tur må bra av Brännässla, Maskros, Solidago och extrakt av Björkblad. För konventionella avgiftande åtgärder kan det vara bra med klorofyllrika kompositioner som exempelvis Chlorella och Spirulina. Dessa bör emellertid kombineras

med äggvita och huvudantagonisten zink. Det är dock av yttersta vikt att kroppens avgiftningssystem (lever och njurar) är tillräckligt potenta för att kunna ta hand om den extra stressituation som uppstår i samband med en avgiftningsprocess. Det är tämligen vanligt, i synnerhet hos elöverkänsliga och amalgamskadade, med kraftiga s.k. ”avgiftningsreaktioner”

exempelvis  i form av illamående och trötthet. De främsta orsakerna till dessa reaktioner är sannolikt att avgiftningssystemet är degenererat.

Pekka Nylund

IMS/EVP